Metoder för grusslitlagrets behandling

Denna raport är en delutredning av forskningsprojektet "Förbättring och underhåll av grusvägar" (FUG) som finansieras av Nordiska ministerrådet. Forskningen baserar på en litteraturstudie som kartlagt metoder för grusvägars ytbehandling vilka lämpar sig för de Nordiska förhållandena. Med ytbehandlingsmetoder avses i detta sammanhang ersättande av det krossade gruset och naturgruset, som traditionellt används i slitlagret, med billigare stenmaterial samt metoder som används vid dammbindning. På grund av trafiken förflyttas största delen av det material lösgörs från grusslitlagret till sidodikena. För att sänka underhållskostnaderna har man i Finland och Sverige börjat tillgodogöra sig dikesmaterialet genom att förflytta det tillbaka till slitlagret med hjälp av en väghyvel försedd med en dikesvinge. Som en följd härav undviker man, beroende på dikesmaterialets kornfördelning och mängd, antingen helt eller delvis tillförsel av nytt slitlagermaterial. I Finland förekommer vidsträckta moränområden, vars tillgodogörelse har blivit aktuell inom vägbyggnad emedan de naturliga grustillgångarna fortgående minskar. Som en följd härav har man i Finland prövat användning av krossad morän som slitlagermaterial på grusvägar. På bass av de resultat som erhållits har man konstaterat att krossad morän lämpar sig lika ba som krossat grus till slitlagermaterial på grusvägar. En ökad användning av krossad morän kommer att sänka underhållskostnaderna, emedan den krossade moränen är billigare än krossat grus. Man har också inledningsvis prövat användning av krossad morän tillsammans med masunslagg som slitlagermaterial. I Finland har man lokalt under flere års tid använt krossad avfallskalksten i slitlagret, där den ersätter en del av det krossade grus som behövs. Genom användning av krossad kalksten erhåller man ett grusslitlager som synnerligen väl håller mot slitage. Användningen är dock lönsam endast i närheten av kalkgruvor. Vid dammbindning av grusvägars slitlager har man prövat många olika dammbindningsmaterial av vilka kalciumklorid (CaC12) under årens lopp har visat sig vara det bästa, om man som bedömnigskriterier använder materialets pris, tillgång, användningens lätthet, åtgärdens effektivitet, och hållbarhet. Man har i Norge under de senaste åren undersökt huruvida kalksalpeter lämpar sig som dammbindningsmaterial, emedan dess enhetspris (Nkr/ton) är ca 40 % lägre än kalciumkloridens. På basis av forskningsresultaten kan man konstatera att trots kalksalpeternas sämre dammbindningsegenskaper jämfört med kalciumklorid kan användning av kalksalpeter komma i fråga på vägar med liten trafik och där dammingen är relativt liten. Ifall luften på sommaren är tillräckligt fuktig som en följd av regn kan dammbindningen utföras med hjälp av endast kalksalpeter. Under torra somrar kan vårens första dammbindning utföras med enbart kalksalpeter under förutsättning att den egentliga sommardammbindningen utförs med hjälp av kalciumklorid. Däremot är inte användningen av magnesiumklorid (Mg/Cl2) och natriumklorid (NaCl2) lönsam vid dammbindning. Avsikten med den lera som tillförs slitlagret så att det inte dammar, blir fast och håller bättre mot slitage. Den numera ökade användningen av krossat grus och kalciumklorid har dock minskat behovet av bindjord. Dammbindningsoljor förhindrar bra grusslitlagrets dammning, men som en följd av oljans fortgående prisstegring är användningen inte lösam vid dammbindning på rusvägar. De biprodukter (sulfitlut, CaCl2-filtreringsavfall, gips och kaolin) som erhålles från industrin lämpar sig bra för dammbindning på grusvägar, men deras användning är lönsam endast i närheten av platser från vilka de kan erhållas.