Saltvittring i tegel - saltvittringsmekanismer

Gamla tegelstensmurar vittrar genom påverkan från saltbildningar på tegelytan. Saltvittringsmekanismerna och de yttre omständigheterna, vilka befrämjar saltvittringen, har undersökts med saltpafrestningstester på tegelprov. Med salttestema har temperatur- och fuktinverkan på vittringsförloppet studerats, liksom även olika salttypers nedbrytande verkan. I detta arbete har tre nya hypoteser för saltvittringen ställts upp, analyserats och diskuterats. I den första hypotesen beskrivs saltvittringen som en process, där ständiga förändringar i saltstrukturen genom uttorkning och fuktning vid labila fuktförhållanden, bryter ner tegelytskiktet. Med salttesterna och mikroskopiska undersökningar har denna hypotes verifierats. Saltkristalltrycksteorin har delvis motbevisats med försök, där tegelprov, nedsänkta i 10-procentiga saltlösningar vinrat under 3 månader. Saltet har inte kristalliserat i tegelporerna under detta försök, utan nedbrytningen i teglen har varit en kemisk process, vilket den andra hypotesen går ut på. Fuktsvällning i tegel och dess inverkan på vittringsprocessen har undersökts med autoklavbehandlade tegelprov. Fuktsvällningen har uppmätts med dilatometer. Den tredje hypotesen, att fuktsvällda tegel skulle ha en större vittringstendens än icke-fuktsvällda, har inte kunnat verifieras med de experimentella undersökningarna. I litteratursammanställningen har salternas ursprung i tegelmuren, deras struktur, fysikaliska egenskaper och olika saltnedbrytningsmodeller behandlats. Tegelbränningen, fuktsvällningen och glasfasens nedbrytning i alkaliska lösningar har diskuterats utgående från deras inverkan på teglens vittringsprocess.